Tid för eftertanke
Jag har alltid varit som mest tillfreds när jag befunnit mig på vattnet, oavsett om det varit i en kajak, på en SUP eller en segelbåt. Vattnet har alltid varit min element.
När jag fick frågan av min gamle vän Donald, om jag kunde tänka mig att hjälpa honom att segla en katamaran från Kanarieöarna till Västindien så var det verkligen ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. En resa på 5000 km över öppet hav och med veckor utan land i sikte, var en kittlande tanke och jag tackade ja direkt. Den här resan hade jag drömt om länge, och jag kunde inte tänka mig en bättre vän att göra den med.
Tiden innan avresan var jag både spänd och förväntansfull, men så i början av december kunde jag äntligen sätta mig på flyget till Las Palmas för att möta upp resten av besättningen. En vecka senare, efter att ha provianterat och löst alla små detaljer och administration, kunde vi äntligen hissa segel och ge oss av.
Någonstans i bakhuvudet kunde jag inte låta bli att tänka på hur vild Atlanten kunde vara så det var inte utan nervositet som seglatsen påbörjades. I slutänden fick vi en förhållandevis lugn färd med måttliga vindar och en våghöjd under tre meter. Detta gjorde att resan kunde genomföras utan missöden och med obruten horisont i alla väderstreck.
Vi var fem vuxna personer som gick i skift med åtta timmars vila och två timmars vakt. Detta gav mig mycket tid att tänka, helt nedkopplad utan varken sociala medier eller telefon. Vardagsproblemen sjönk snart undan och ett verkligt lugn infann sig. Det var precis vad jag behövde.
Jag har lagt ner både själ och hjärta i Kajaktiv sedan starten för 26 år sedan, och det här var första gången jag tog en sammanhängande paus från verksamheten. Nu hade jag både tid och ro att verkligen fundera och reflektera över den tid som gått, men också över den framtid som låg framför oss. Allt medan Atlanten ständigt påminde mig om hur små och obetydliga vi alla kan vara i det stora perspektivet. Och jag lovar dig att hur stort jag än säger att havet är, så tror jag inte att någon kan ta in det utan att befinna sig därute och betrakta det från havsnivå.
Varje dag hade jag som daglig rutin att gå igenom bildbiblioteket på min telefon för att frigöra mer minne. De äldsta bilderna var från 2014, och varje dag tog jag 30-40 minuter för att rensa ut de bilder som inte tillförde något. Det blev också en slags resa i tiden där många minnen väcktes till liv. Det som verkligen slog mig var hur otroligt mycket jag har fått uppleva genom Kajaktiv, alla människor jag har fått träffa och hur vi tillsammans gjort nya upptäckter både i när och fjärran. Allt med paddling och friluftsliv som gemensam nämnare.
Vart ska detta leda undrar du kanske?
Vi är nu framme i Martinique där vi har utforskat de vackra vikarna med små kyrkor är omgivna av kokosnötträd. Tyvärr är vi också strandade med covid ombord, vilket fördröjer hemfärden. Men jag klagar inte, det finns sämre ställen att sitta fast på. Men med det sagt så längtar jag verkligen efter att få komma hem till Dala-Floda, efter att få valla tursidorna och klä på mig mer än ett par shorts.
När det gäller Kajaktiv, så kommer vi även fortsatt att fokusera på det som en gång fick oss att börja med paddling. Vi kommer att fortsätta att inspirera andra och bjuda in dem till den gemenskap som vi själva funnit. Vi hoppas att fler ska ta chansen att upptäcka både mindre och större äventyr i och omkring vattnet. Och kanske också få vänner för livet genom detta.
Personligen hoppas jag att jag får träffa många nya människor under året. Kanske någon som tar en kurs eller eller bara stannar på vägen igenom Dala-Floda. Det finns alltid tid för en kopp kaffe.
Jag hoppas att vi ses!
James Venimore