Det började lite såhär…
”SUP-Yoga? På riktigt? Vad har jag gett mig in på? Ska jag göra yogaställningar på en SUP-bräda… på vattnet?! Jag har ju bara stått på en bräda en gång tidigare för några år sedan. Aja, jag kan ju inte bli annat än blöt.”
Så snurrade tankarna då för några år sedan, precis innan jag skulle paddla ut på den där SUP-brädan. På en aktivitet som jag själv hade anmält mig på via Kajaktiv. Hur skulle det gå?
Staplandes som en dromedar kände jag mig när jag skulle ta mig ut på det som skulle vara mitt flytetyg den kommande timmen. Självfallet var vår instruktör Annika väldigt inkännande och det var helt okej att ta sig ut på knä till en början. Sakteliga och försiktigt lyckades jag ställa mig upp. Till min förvåning på något som kändes stabilt, men ändå var det spänt i fötter och ben. Jag som vanligtvis tycker om att stå stadigt med båda fötterna på jorden eller sittandes i en kajak. Sen hade jag ju också bestämt mig för att det skulle vara utmanande.
Inne i en fin liten vik i den vackra sjön Flosjön i Dala-Floda samlades vi i en cirkel nära varandra på våra SUP-brädor på vattnet. Tankarna om hur dum jag skulle se ut när jag plumsade i vattnet fortsatte att snurra i bakhuvudet. Annika började passet. För varje övning och påminnelse om att andas så blev jag mer och mer avslappnad. Det som förvånade mig mest under SUP-yogan och även i efterhand är hur mycket enklare det var än jag föreställde mig. Kanske borde jag tänka över mina vanföreställningar eller så är SUP-paddling en sådan aktivitet som ser så mycket krångligare ut än vad den egentligen är. Nu för tiden känner jag ofta även igen mig i många andra som testar SUP-paddling för första gången. En sån där typisk grej där kroppen återigen förvånar oss!
